Those mirrors around my shell, around my sheel

I fight

I go black, I go white

I go back to a place

where the city is calm

Into the light then I return,

broken again, a fist in my face

Oh chaos, my sweet chaos..

I'm driftin' around,

seeking daylight

as I'm stumblin'

here again

I'm searchin' for

peace of mind

but I'm driftin' around

in chaos

Those pieces inside my shell, inside my sheel

I fall

Stayin' here, stayin' here with me

Into the light

to kiss these skies,

to run, to hide and to steal my roads

Oh chaos, my sweet chaos..

I onsdags satt jag och välkomnade våren med en öl i Norra hamnen. Andades ut på samma sätt som när man går på semester. Det har varit en lång vinter men nu verkar den vara över, och kommer det nåt bakslag så har man i alla fall fått lite energi.

Jag tror att jag uppskattar saker och ord betydligt mycket mer under den här tiden av året. I veckan när jag var på väg hem från Lund så var det som alltid lika trångt på tåget men jag lyckades få en plats.

Som tur är så här jag en bra pendlar-vän men ibland tar man ändå olika tåg hem från föreläsningar. Att åka tåg i Sverige är ju oerhört tråkigt, ingen säger nånting till varandra (jag är också en av de där tråkiga tågresenärerna) och ändå läser man dagligen insändare om hur oerhört högt folk pratar med varandra. De enda orden jag hör är "ursäkta, är det ledigt här?". Härom veckan hade någon skrivit in och ville klargöra att det väl minsann är en oskriven lag att man inte försöker starta en konversation med någon på morgonbussen. Så kan man ju tycka.
Är en tågvärd pratglad och välkomnar passagerarna så polisanmäls han/hon i regel för att han/hon antagligen är full. Men jag tror inte att det är de som brukar pendla som gnäller, jag hoppas och tror att folk med mig istället uppskattar en trevlig tågvärd.

Hur som helst, när jag fått min plats så sätter sig en dam mitt emot mig och lägger fram världens största chocklad-kartong på bordet. Jag tittar ner i min nya bok (Om Jesus av Jonas Gardell, köp den!) och låtsas inte alls vara sugen på chockladen, trots att jag antagligen hade kunnat äta upp hela mellan Lund-Gunnesbo.
Damen bjuder på killen bredvid henne, som dock artigt tackar nej. Hon ser antagligen att jag är (låtsas vara) ganska djupt försjunken i min bok men lyckas få kontakt med mig genom att vifta lite med kartongen under min skärm.
"Du kanske vill ha?"
Det här är ju nästan för bra för att vara sant, tänker jag, och svarar.. "Nej tack, det är bra"

"Det är bra"?!
Det är ju inte alls bra!
Dum i huvudet. Men glad!

Sluta inte att bjuda mig på chocklad. Jag måste bara öva lite på vad man svarar först.

Slå dig ner min vän

Ta mig med till platserna dom sjunger om i sången,
dit tågen rullar in och stannar på perrongen,
där man kan springa vilse men alltid hittar hem,
kan se sig själv i spegeln och aldrig fråga vem

Skriv mig några rader, berätta hur det e
Hur smakar kaffet där på ditt café?
Vaknar man om natten av hur Västanvinden slår
mot ens fönster, mot ens hjärta utan ett enda spår?